Den forna lagkaptenen för Umeå FC, Dillan Ismail, är tillbaka i Umeå och hittills har varken fotbollssäsongen eller vardagen varit sig lik. Dillan har ställts inför en situation som saknar motstycke både med fotbollen och arbetet. Under omständigheterna försöker han på planen förbereda sig tillsammans med sina lagkamrater för en uppskjuten säsong i Superettan, på sidan av den pågår dagligen en kamp mot en pandemi.
Det är sent på kvällen när jag når Dillan på telefon, och även fast man kan föreställa sig att han ska vara utmattad efter en dag med både arbete och träning är han på gott humör. Dillan är inte bara elitfotbollsspelare utan arbetar även som läkare på Hälsocentral Dragonen, och under rådande situation skulle man inte bli förvånad om dagarna omfattar en stor mängd arbete.
– Hur stressig dagen blir beror mycket på vad man gör. Har man jour kan man få ta emot mycket patienter där en del kan vara infektioner och misstänkta covid-19 fall, men det kan variera.
Efter ett år i Uppsala och Dalkurd är Dillan tillbaka i Umeå och spelar återigen för den klubb han tidigare tillbringade sex säsonger i. Med sig tillbaka tar han ett års erfarenhet av spel i Superettan, ett år han sammanfattar som väldigt lärorikt. Dillan är glad över att vara tillbaka och känner sig hemma i Umeå. Han är inställd på att UFC kommer få det tufft i Superettan, men är ändå tydlig med att det är ett realistiskt mål att kunna etablera sig under första året.
– Självklart är det en tuff utmaning och vi kommer få kämpa rejält, men jag tycker det finns genomgående kvalité i spelartruppen. Det finns övriga klubbar i Superettan som kontrakterat betydligt mer namnkunniga spelare, men fotbollen har ofta visat att det inte alltid behöver vara avgörande. Att etablera sig under första året ser jag som realistiskt.
Ingen hade däremot kunnat föreställa sig hur denna säsong skulle komma att utspela sig. Om allt varit som vanligt hade Superettan inletts i april, nu är vi inne i juni utan att bollarna börjat rulla. Coronaviruset lamslog världen och svepte med sig både fotbollen och vardagen. Att folkhälsa går före fotbollsmatcher är självklart, men att en frustration börjar växa i spelartruppen när man inte får spela matcher kan också anses förståeligt.
– Jag har känt att det finns en frustration inom laget att inte få spela matcher. Vi är idrottare och resultatet av all träning syns ju i matcherna, att inte få mäta sig mot andra och tävla är frustrerande. Men att vi ska ha svårt att motivera oss håller jag inte med om. Folk förlorar jobben och folk dör. Vi får behålla våra jobb och göra det vi tycker är roligast i världen, det ska inte vara några bekymmer för oss att motivera sig.
Däremot beskriver Dillan att det för honom finns en slitning mellan att arbeta inom vården med viruset men samtidigt inte få göra det bästa han vet på grund av det.
Tycker du att det varit rätt beslut att inte spela någon fotboll just nu?
– Ja, till en början tyckte jag det, absolut. Det är ett nytt virus som vi inte vet mycket om, dödstalen har varit ganska höga och då måste man vidta drastiska åtgärder. Fotbollen engagerar många och om det blir en hälsofara att spela så ska vi inte göra det, oavsett hur mycket vi älskar fotboll. Samtidigt är det en knepig situation för mig med mitt yrke och på samma gång vara fotbollsspelare.
Vid sidan av planen skiljer sig Dillans vardag åt markant i jämförelse med många andra. Som läkare genomsyras dagarna för tillfället främst av Corona, och situationen på arbetsplatsen är inte i närheten av att kunna beskrivas som ordinär. När krissituationer som denna uppstår hamnar mycket av vårt fokus på sjukvården och förväntningarna från samhället på sjukvårdspersonalen är stora. Som läkare förväntas man stå i frontlinjen och bara göra, men känslan av att det är ett övermäktigt jobb är ingenting som slagit Dillan.
– Jag skulle säga att det är i stunder som denna man känner som mest att man valt rätt yrke, och jag hoppas att andra också känner välbehag och inspireras av att få hjälpa människor. Självklart kan man ibland känna att det varit tyngre dagar, men jag kan ändå känna mig stolt efter varje arbetsdag över att jag har hjälpt andra att må bättre. Det betyder väldigt mycket för mig.
Filip Elofsson